Sigurd (Sigge) Ringström 1908 – 1992

Sigurd Ringström, eller Sigge som han allmänt kallades, är den kanske internationellt mest kände svenske filatelisten genom tiderna. Han föddes den 1 oktober 1908 i föräldrahemmet i Trelleborg, fastigheten Nygatan 32, som låg vid södra sidan av Stortorget.


Pappa Johan Ringström var köpman och arbetade på Kolonialvarugrossistfirman N.P. Nilsson & Co, i dagligt tal kallad Kolonial eller Kolonialvarubolaget. Mamma Augusta, född Åkesson, var hemmafru.

Började samla innan han kunde läsa
Sigge började samla innan han lärt sig läsa. Det låg i släkten. Sigges mammas morbror var storsamlare och Sigge satt som femåring hemma hos denne och lekte med frimärken. ”Jag satt på golvet och klippte blå fyraskillingsmärken från brev. Sen klistrade jag upp dom med veteklister i en gammal skrivbok.”
 Sedan Sigge börjat skolan fick han så småningom ett eget album, och i tioårsåldern började han samla frimärken på allvar. Alla veckopengar, födelsedagsslantar och vad han tjänade på olika småsysslor omsattes i frimärken. Likaså en hundralapp som han fått i dopgåva av en förmögen moster.
 Ett tidigt belägg i Sigges efterlämnade arkiv är ett brev den 27 oktober 1921. Det är från en frimärkshandlare i Wien som skickar ett urval frimärken, värda 501 Mark, till påseende. Om Sigge, som då nyss fyllt 13 år, köpte något, framgår inte. I ett annat brev skriver Sigge att han började samla vid 15 års ålder när han gjorde ”ett litet, för mig mycket stort köp hos Liechtenstein” (känd frimärkshandlare i Stockholm).

 Anställd på Kolonialvarubolaget
Efter realexamen och konfirmation sommaren 1925 började Sigge året därpå som skrivare på Kolonialvarubolaget med 75 kronor i månadslön. Senare tog han över det jobb som hans far tidigare haft och som innebar att han reste runt och sålde kolonialvaror till handlarna på Söderslätt. Lönen höjdes, och pengarna som blev över satsade Sigge på frimärken.

 Lärde sig tidigt språk och bytesaffärer
Sigge lärde sig tidigt språk, i första hand tyska, sedan också engelska och lite franska. Tyska var vid den här tiden det dominerande affärsspråket, och ända fram till andra världskriget korresponderade Sigge nästan uteslutande på tyska. Detta gällde också brev till England, Frankrike och andra icke tyskspråkiga länder.
 Sigge lärde sig tidigt att handla med frimärken. Han hade ett gott affärssinne, köpte billigt och sålde dyrt. Men då hans ekonomiska möjligheter var begränsade, arbetade han mest med bytesaffärer, och kunde på så sätt successivt utöka och förbättra sin samling.

 Värnplikt vid Göta Livgarde
1929 gjorde Sigge av någon anledning sin värnplikt som intendentursoldat vid Göta Livgardes kasern vid Linnégatan i Stockholm och tillbringade vad han själv berättat en stor del av sin fritid på Postmuseum i Gamla Stan.

 Ärver 10 000 kronor
I början av 1930-talet ärver Sigge inte mindre än 10 000 kronor. Det blev kalabalik efteråt, berättar systersonen Thomas Sivhed. ”Kalabaliken berodde på att han till släktens förfäran köpte frimärken för pengarna. Det spred vågor. En faster ville omyndigförklara honom! Hon tyckte att han skulle köpa Kreugeraktier och inte frimärken. Sådant skräp! Som väl var blev det inga Kreugeraktier…”
 ”Alla rådde mig att satsa pengarna på Kreugerpapper, men jag kunde ingenting om aktier utan köpte i stället frimärken”, var Sigges egen kommentar. Arvet gjorde att han kunde eskalera sitt samlande. ”Jag köpte mycket från auktionsfirmor i London, fick nästan varje vecka deras kataloger per post.” Han byggde också upp ett stort kontaktnät med frimärkshandlare över hela världen.

 Gurli
På kontoret på Kolonialvarubolaget arbetade en flicka vid namn Gurli Ljungman, som Sigge började slå sina lovar kring. Bekantskapen fördjupades, de förlovades och gifte sig 1936. Gurli skulle med tiden smittas av Sigges frimärksintresse och engagerade sig mycket i hans arbete. Ofta följde hon med på hans inköps- och utställningsresor, fungerade som Sigges sekreterare och korrekturläsare, och byggde med tiden upp egna samlingar.
 ”De förblev gifta livet ut, i 56 år, men äktenskapet blev barnlöst.
Blir frimärkshandlare
Efterhand som samlingarna växte fick Sigge ett stort antal dubbletter och kom då på idén att själv etablera sig som frimärkshandlare. Det började dock i liten skala, parallellt med arbetet på Kolonialvarubolaget, något som han inte vågade släppa.
 Under senare hälften av 1930-talet köper, säljer och byter Sigge märken via ett allt större och vidare kontaktnät som omfattar samlare och handlare även i andra länder, främst England, Danmark, Tyskland, Belgien och Frankrike.

 Startar egna auktioner
Hösten 1939 tar Sigge ytterligare ett steg och startar egen auktionsverksamhet. Sin första katalog, ”Anbudsauktion I Hösten 1939”, trycker han i 1 000 exemplar hos Tryckeri AB Allehanda.
 Hur det gick med auktionen är okänt. En hel del förfrågningar och bud m m finns bevarade i arkivet, men ingenting som visar resultatet. Några märken kom också i retur med krav på återbetalning eftersom de haft diverse skavanker som inte framgått av katalogen.
Kriget kommer emellan
Någon andra auktion blev det inte. I ett brev den 10 december 1939 till E. Kihlblom i Stockholm skriver Sigge. ”Jag tackar för Eder vänliga skrivelse av den 9 ds. och ber jag få meddela, att jag nu beslutat mig för att inställa den av mig planerade Anbudsauktion II, då jag troligen kommer att bli inkallad till militär tjänstgöring.”
 I arkivet finns inte mycket bevarat från krigsåren. Avspärrningar, valutabrist och restriktioner av allehanda slag gjorde det svårt att vidmakthålla det internationella nätverk som Sigge byggt upp. Från 1944 finns ett sparat telegram från en Londonfirma som för Sigges räkning ropat in sex poster för sammanlagt 66 pund. Sigge betalar telegrafiskt och beloppet har då räknats om till kr 1 118:70 i svenskt mynt efter kurs 16:95. Sigge får 1944 också kontakt med frimärkshandlare i Danmark och Norge som han i begränsad omfattning kan göra affärer med.

 Förberedelser inför krigsslutet
När freden skymtar, ligger Sigge redan i startgroparna. Utöver tidigare kontakter i de nordiska länderna, England, Frankrike, Schweiz och USA prövar han nya vägar. Via Sovjetunionens Handelsrepresentation i Stockholm får han kontakt med en firma i Moskva. Kungl. Svenska Beskickningen i Reykjavik tipsar om fem isländska tidningar som beskickningen anser lämpliga att annonsera i. Svenska ambassaden i Buenos Aires hjälper till att skaffa adresser till 14 frimärkshandlare i Argentina.

 Risk för konfiskation?
Sigge börjar samtidigt oroa sig för skattekonsekvenserna. Hösten 1945 skriver han därför till tidningen Husmoderns jurist och ber om råd: ”Jag samlar frimärken sedan 1916. Under årens lopp har jag av min lön köpt frimärken för ca 30 000 kronor. Då jag den 1 januari 1946 tänker starta en frimärksaffär, har jag dels sålt delar av min samling och dels bytt ur denna till för frimärkshandel lämpliga märken. Min samling, anskaffad i huvudsak under åren 1916-1939, har stigit mycket i värde, särskilt de senaste åren då många frimärkssamlingar och lager blivit förstörda genom kriget.
 Som samlare har jag hittills inte tagit upp min samling som förmögenhet i mina deklarationer. Hur skall jag göra nu? Kan jag i nästa deklaration bara uppge att jag börjat frimärkshandel, använder min samling som lager och skaffar rörelsekapital genom försäljningar ur denna? - - - Eller hur bör man göra? - - - Jag vill ej riskera, att tax.myndigheterna konfiskera mina samlingar.”
 Sigge får ett lugnande svar en vecka senare. Att han inte tagit upp samlingen som förmögenhet tidigare, kan inte medföra någon påföljd. ”Konfiskering kan ej äga rum i detta fall”, försäkrar Husmoderns jurist. Däremot måste Sigge deklarera värdet av det ingående varulagret som förmögenhet.

 Startar egen frimärkshandel
Med detta lugnande besked vågar sig Sigge på att ”öppna eget”. 1946 slutar han på Kolonialvarubolaget för att arbeta med frimärken på heltid. Han marknadsför sig via annonser i fackpress och med offerter riktade till utvalda presumtiva kunder. 1947 börjar han på nytt ordna egna auktioner. I första hand erbjuder Sigge objekt från Norden men också från andra länder och specialområden. Perioden som frimärkshandlare varade 1946-1956.
Quislingmärken lade grunden till storsamlingen
I en tidningsintervju har Sigge berättat: ”Vid krigsslutet bytte jag till mig en massa Quislingmärken från Norge. Där ville ingen ha dem, men jag förstod att de skulle bli åtråvärda. De gav mig en sorts filatelistisk hårdvaluta.” Jan-Olof Ljungh bekräftar: ”Ja, han köpte allt, och sedan annonserade han i USA, där intresset för de här märkena var mycket stort. Mängder av dollarsedlar i kuvert flöt i flera år i en strid ström över Atlanten. För det var bara kontant betalning som gällde – och dollar. Med dollar på fickan kunde Sigge sedan ge sig ut på många och långa inköpsresor i Europa.”

 Dammsög marknaden
Och där dammsög han marknaden fram till mitten av 1950-talet. Systersonen Thomas Sivhed minns att Sigge regelbundet åkte till bl a Tyskland, Holland, Belgien och Schweiz: ”Minst en stor raid om året, och ibland både vår och höst. Han låg ute någon månad och åkte från stad till stad. Väl framme slog han upp motsvarigheten till Gula sidorna, eller så kände han i förväg till var frimärkshandlarna fanns.”
 ”Det fanns inte en frimärkshandlare i Västeuropa som han inte hade besökt”, berättar Rolf Skog. ”Hans Köhler på G-Man hade en gång kommit in i en tysk affär för att titta på gamla svenska märken. Men då hade han fått höra: ’Hier gibt’s keine Briefmarken, Herr Ringström hat schon alles gekauft!’”
 ””Ja, Sigge berättade flera gånger för mig med stor förtjusning hur han själv upplevde detta”, tillägger Jan-Olof Ljungh. ”Hier war schon ein Mann. Er war Schwede, und er hat uns alles geräubt!“, var vad Sigge fått höra när han frågat efter äldre svenska märken.

Kassan i skoputslådan
Thomas Sivhed har ett minne från en resa med Sigge till en större auktion i Schweiz. ”Sigge var vän av kontanta medel, och hade en bra packe med sig. När vi skulle gå till sängs kvällen innan, menade han att det skulle kännas lite säkrare om vi delade på pengarna. Så jag fick en packe, och han tog en, och så gick vi var och en till sitt rum.
 När jag kom in på mitt rum, funderade jag var tusan jag skulle lägga den här sedelpacken. Tjuvarna vet ju ungefär var alla människor brukar lägga sina värdesaker, under madrassen eller var det nu kan vara. Så jag letade runt och hittade till slut inne i den ena garderoben en liten trälåda som stod nere på golvet. Den verkade bra, så jag stoppade ner pengarna där och lade lite grejor ovanpå så att ingenting syntes.
 Så allting var lyckligt och bra. Ända tills på morgonen då jag då stod ute i korridoren och väntade på Sigge för att gå och äta frukost. Då såg jag en liten lucka vid sidan om dörren, nere vid golvet. Och det var där pengarna låg! Men meningen var ju att man skulle ställa sina skor för putsning där! Turligt nog var det en funktion som sedan länge hade upphört på hotellet, men luckan fanns ju kvar. Det var förfärligt. Jag vet inte om jag berättade det för Sigge nån gång, för då hade det väl gått galet!”

Mycket krångel
Det var inte lätt att etablera sig som internationell frimärkshandlare. Sigge kom snabbt igång, skrev till sina gamla förbindelser och skaffade många nya kontakter världen över. Men under efterkrigstiden rådde lång tid framöver många restriktioner. I vissa länder var import och export av frimärken helt förbjuden, i andra krävdes licenser och tillstånd av allehanda slag. Fick man tillstånd, var det ofta inom mycket snäva beloppsgränser. Och lyckades man ta sig igenom allt detta, återstod valutarestriktionerna. Sigge förde en lång kamp med Statens Handels- och Industrikommission, men dess vägran att bevilja importlicenser gjorde att han 1956 kastade in handduken och slutade med den handel med frimärken som han bedrivit sedan 1946.

Extraknäck
Allt krånglet gjorde det svårt att försörja sig som frimärkshandlare och från 1952 och fem år framåt drygade Sigge ut inkomsterna med att arbeta deltid på svärmor Ljungmans Kafferosteri. Samtidigt började Sigge också extraknäcka med skriv- och dupliceringsarbeten på Trelleborgs Museum.

Får anställning på ASG
Thomas Sivhed hörde en gång äldre släktingar berätta, att Sigge fått arbete på ett magasin i Malmö, där han rullade gods. Han var inte rädd för att ta i. 1957 anställdes Thomas själv som springpojke på ASG. När han varit där en kort tid, frågade chefen om han inte kände någon som kunde ta hand om posten. Thomas kom då att tänka på Sigge. ”Så Sigge började på ASG och tog hand om den ankommande och avgående posten där i tjugo-tjugofem år.”
 Arbetet på ASG gav Sigge stora möjligheter att få tag på frimärken. Han lierade sig särskilt med en kollega hos en av ASG:s största partners i Schweiz. Mängder med märkesfrankerad post byttes mellan kollegerna. Sigge och Thomas körde sedan till Köpenhamn och sålde Sigges andel till en handlare där. ”Så det var nog en hyggligt stor affär för Sigge”.

Utställningsperioden
Första gången Sigge ställde ut i större sammanhang var på Finlandia 56, en internationell frimärksutställning sommaren 1956 i Helsingfors. Sigge visade en samling isländska helsaker med många rariteter, men blev besviken när den ”bara” belönades med en bronsmedalj.
 Bättre gick det då i Helsingborg 1958, där han erövrade guld för sin Suezsamling, silver för sina danska helsaker, brons för Trelleborg-Sassnitz och ett specialpris för sina europeiska rariteter.
 Detta gav honom blodad tand, och han deltog sedan i en rad utställningar som t ex Hamburg 1959, Warszawa 1960, Göteborg och Budapest 1961, Prag 1962, Rom 1964, Malmö 1965 och Helsingfors 1966.
 Men så småningom tröttnade han. Det var slitsamt att förbereda och delta i utställningarna. Transporter och försäkringar var dyra. Han var ytterligt rädd om sina märken och ville egentligen inte visa dem utanför hemstaden. Droppen som kom bägaren att rinna över var NORDIA 66 i Helsingfors, där han ställde ut Trelleborg Posthistoria 1827-1965, resultatet av 40 års arbete, men blev utan pris. I stället belönades diverse motivsamlingar, ett nytt samlarområde som Sigge betraktade som ”en sjuklig utväxt på filateliens träd”.


Förnämliga utmärkelser
Sigge fick genom åren ta emot en rad utmärkelser för sina framstående forskningsinsatser. 1969 belönades han med Strandellmedaljen, Sveriges Filatelist Förbunds högsta utmärkelse, som erkänsla för sina insatser för svensk filateli. 1977 fick han signera ”The Roll of Distinguished Philatelists”, en pergamentrulle på vilken ett litet fåtal av världens främsta frimärkssamlare inbjuds att sätta sin namnteckning. Och 1983 tilldelades Sigge den utmärkelse som han själv satte högst av alla, nämligen den berömda brittiska Crawfordmedaljen, som The Royal Philatelic Society i London delar ut till författaren av det gångna årets bästa filatelistiska litterära verk.
 Sigge är förmodligen den ende filatelisten i världen som lyckats erövra alla dessa tre prestigefyllda utmärkelser.




Blir i stället juryman
I fortsättningen ställde Sigge inte själv ut – bortsett från 1970 i hemstaden Trelleborg – men kom i stället att bli en flitigt anlitad juryman vid nationella och internationella frimärksutställningar.


Trelleborgs Filatelist Sällskap
Trelleborgs Filatelist Sällskap bildades den 5 november 1966 vid ”konstituerande sammanträde med några filatelistiskt intresserade herrar i Trelleborg”. Initiativtagare var möbelhandlaren Sten Christensen. De övriga herrarna var Sigge Ringström, Yngve Rigéus, företagsläkare vid Trelleborgs Gummifabrik, och köpman Rune Borgman. Dessa fyra bildade Sällskapets styrelse. Som förste medlem i klubben invaldes Malte Andersson, välbeställd spannmålshandlare i Alstad.
 Under årens lopp har medlemsantalet utökats till 12. Sällskapet anordnar vart tredje år en filatelistisk litteraturpristävling, där bästa verk från något av de nordiska länderna belönas med ”Trelleborgsmedaljen” i gediget silver plus 5 000 kronor.
I rent medicinskt syfte
Yngve Rigéus samlade filatelistiskt material med anknytning till folkomröstningen 1920 då norra Schleswig (Sønderjylland) återförenades med Danmark. ”När han kom med i Filatelistsällskapet, åkte de på utflykt till Schleswig-Holstein”, berättar Rolf Skog. ”De stannade tre eller fyra dagar. På den resan lärde Yngve Rigéus Sigge att dricka whisky – i rent medicinskt syfte! Sigge var då i 55-årsåldern, och hade aldrig druckit en droppe starksprit innan han träffade Yngve Rigéus! Och han förstod att det var medicin, det var inte sprit han drack!

 Fick pippi på whisky
Men då fick han ju pippi på whisky och började köpa. Han skulle ha en flaska av alla sorter. För det första allt som fanns på Systembolaget, och sedan reste han ju rätt mycket, och då skaffade han andra whiskysorter. Han hade hemma en garderob med hyllor där han la in flaskorna. Där fanns minst mellan 300 och 400 flaskor när han kilade om hörnet. Han tyckte det var väldigt roligt att briljera när man kom dit. ’Vad vill du ha för whisky?’ Då skulle man nämna något konstigt märke, varpå han gick och hämtade flaskan. Så han inte bara drack whisky, utan samlade också”, avrundar Rolf Skog.


Hur förvara samlingarna för framtiden?
Detta var en fråga som tidigt sysselsatte Sigge. Hans samlingar hade med tiden vuxit och på flera områden nått världsklass. Han var rädd att samlingarna efter hans död skulle splittras och säljas, och sökte därför efter sätt att förhindra detta.
 Han tog då i stället kontakt med generaldirektören för Danskt Postvaesen och chefen för Dansk Postmuseum och kom redan 1960 muntligen överens med dem att Dansk Postmuseum, om så behövdes, skulle ta hand om och för framtiden förvara samlingarna på betryggande sätt.

Sparbanken kommer in i bilden
Men 1969 kommer ordföranden i Trelleborgs Filatelist Sällskap, Sten Christensen, med en idé. Han kontaktar bankdirektör Josef Olsson, VD för Söderslätts Sparbank. Banken har nyligen köpt in tomten i hörnet av Algatan och C. B. Friisgatan, rivit fastigheterna, som bland annat inrymt Grand Hotel/Stadt och Teaterbiografen, och börjat uppföra ett helt nytt bankpalats. Vad kan vara en bättre och säkrare förvarings- och utställningsplats för Sigges samlingar än just den nya banken?
 Josef tänder på idén, och man enas om att lägga fram förslaget för bankens styrelse. Ärendet behandlas vid bankstyrelsens sammanträde den 15 december 1969: ”Styrelsen uttryckte sin glädje över den erbjudna donationen och uttalade sig positivt för förslaget. Det uppdrogs åt verkställande direktören att undersöka lämpligaste förfaringssätt för mottagandet av en dylik donation såväl tekniskt som bokförings- och kostnadsmässigt.”

”Trelleborg 1970”
Donationen iscensattes inom ramen för frimärksutställningen ”Trelleborg 1970”, som var en av de största i Europa det året och fick stor uppmärksamhet. Den ägde rum i Tennishallen och besöktes under fem dagar av mellan 3 000 och 4 000 personer. Många dyrgripar ställdes ut, bland annat en specialsamling Sverige 1636-1891, som tillhörde Gustaf Douglas. Själv ställde Sigge ut delar ur sin specialsamling klassisk skeppspost.

 Snuvade Gustaf Douglas på guldet
Rolf Skog har berättat om utställningen i Tennishallen: ”Jag tror att Tomas Bjäringer också ställde ut där. En annan som ställde ut var Gustaf Douglas. Och vad jag förstod på Tomas var Gustafs samling en guldsamling, den skulle alltså ha guldmedalj. Men då hade Sigge och Sten Christensen på något sätt retat sig på Gustaf, så han fick inte mer än Vermeil! De stoppade guldet för honom. Jag vet det, för Gustaf har själv kommenterat det för mig, han var högst irriterad. Sigge hade, kan man säga, många rävar bakom örat.”

 Donation till sjöss
Måndagen den 18 maj var det stor bankett ombord på tågfärjan m/s Skåne med prisutdelning och frimärksauktion. Och det var här Sigge passade på att bekantgöra sin donation, ”en donation som torde sakna sin like sedan Tapling 1891 donerade sina samlingar till British Museum och överste Lagerlöf sina till Postmuseum i Stockholm på 1920- och 1930-talet”. Orden är Sigges egna, hämtade från det förslag till tal under banketten på färjan som han skickade till Josef Olsson några dagar i förväg. Utöver att räkna upp det som ingick i donationen framhölls att det fanns många unika objekt från samlingar som tidigare ägts av kung Farouk av Egypten och den siste tsarens av Ryssland hovjuvelerare, Fabergé. ”Samtliga samlingar torde vara i toppklass och nästan utan motstycke i den filatelistiska världen”, ekade Josef Olsson vid banketten när han tackade Sigge för den storartade gåvan.
Museet tar form
Våren 1971 åker Sigge till London för att närmare studera frimärksmontrarna i British Museum och National Postal Museum. Han rådgör också med chefen för Postmuseum i Stockholm, Gilbert Svensson, om ramkonstruktionen. Svensson svarar att Postmuseum saknar erfarenhet av tättslutande ramar: ”Saken tål därför att tänkas igenom ordentligt. Speciellt när det gäller ostämplade frimärken med originalgummi. Jag vågar därför inte absolut råda dig till att göra ramarna fullständigt lufttäta även om jag förstår att detta vore önskvärt ur dammsynpunkt.”
 Men Sigge är besatt av tanken att hans dyrbara samlingar skall bevaras på säkrast möjliga sätt för all evärdlig framtid. Tillsammans med Bertil Gartrup konstruerar han fem specialskåp i pansarplåt, som svetsas samman på plats i bankvalvet och görs tre centimeter bredare än dörrarna till valvet så att de inte går att flytta därifrån. Stor möda läggs ner på att skaffa vackra albumblad som trycks på absolut syrafritt papper av bästa kvalitet hos Skogs Boktryckeri. Albumbladen placeras med ett blad på varje sida mellan två okrossbara skyddsglas, som omsorgsfullt nitas samman och förseglas med dubbla lager av specialtejp så att de blir absolut lufttäta. Fyra sådana mindre ramar placeras i en större ram som svetsas samman och sätts in i skåpet. Skåpet svetsas därefter ihop, så att ramarna inte längre kan plockas ut, utan bara dras ut en bit så att man kan studera märkena genom glaset.


Behöver en monter till
Den 15 juli 1976 skriver Sigge till bankens styrelse och ber om hjälp att skaffa en monter till. Under de sju år som gått sedan donationen övertogs av stiftelsen under beskydd av banken har de fem montrarna fyllts med 1 400 A4-blad med frimärken och helsaker. Arbetet går långsamt, trots att Sigge arbetar 6-8 timmar alla dagar, och beräknas ta ytterligare 8-10 år. Bland annat har Sigge monterat en posthistorisk samling Trelleborg och Trelleborg-Sassnitz, som han vill placera i en ny monter och bli klar med till januari 1977, då Trelleborgs postkontor fyller 150 år.


Sigurds samling spränger banken
Detta var rubriken på en artikel i Arbetet den 5 maj 1980. ”Banken ser med fasa hur Ringströms museum sväller”, skriver reportern Björn Sjö. ”Han har märken att fylla ytterligare fem montrar – men valvet rymmer bara en monter till.”
 Bankdirektör Kurth Dahl försäkrar att banken är hedrad över att få härbärgera samlingen. Men banken behöver valvet. Förslag att placera samlingen på annan plats i banken, helst där även allmänheten kan få se den, har misslyckats. ”En av orsakerna är Sigurd Ringström själv. Han tycker egentligen att samlingen ligger bra där den ligger.”


Nu är Sigges frimärken värda 100 miljoner!
I juni 1980 fick Sigge stor publicitet i en tidning som annars mest ägnade sig åt lättklädda flickor och lite mer sensationsbetonat material. Det var tidningen SE som i juni 1980 hade en stort uppslagen fem sidor lång artikel, skriven av Bo Ahlqvist och med bilder av Joachim Wall i svartvitt och färg.
 ”Han är en sällsynt man. Sällsynt som den gula treskillingen. Under drygt femtio års tid plockade han ihop en av de tre finaste frimärkssamlingarna i världen. Idag värderad till ca 100 miljoner kronor. Sen gav han plötsligt bort alltsammans…”
 Så lyder ingressen till artikeln som konstaterar att Sigge är unik. Annars är det mest en hobby för kungar och mångmiljonärer att samla på dyrbara frimärken, som till exempel kung George V och drottning Elisabeth av England, kung Carol av Rumänien, ryske tsaren, den italienske miljardären Ferrari och kung Farouk av Egypten. Men Sigge som idag är pensionär var tidigare vanlig löntagare med medelinkomst. ”Ändå har han lyckats få ihop en frimärkssamling som söker sin like. Han har haft goda kontakter i många länder, han har köpt i rätt tid och gjort skickliga bytesaffärer.”


Sigge avlider – hur går vi vidare?
Den 16 augusti 1992 avled Sigge, 83 år gammal. Den 21 december samlas stiftelsens styrelse. Tomas Bjäringer har då efterträtt Sigge som självskriven ledamot och i sin tur utsett Jan-Olof Ljungh till ny ledamot i styrelsen. Till ny ordförande efter Rune Borgman väljs Carl Aspegren, medan Jan-Olof Ljungh blir vice ordförande.
 En lång diskussion utspann sig i den nya styrelsen kring den framtida verksamheten. Ett stort problem var att samlingarna var näst intill otillgängliga för visning för en större allmänhet. Ett starkt önskemål var därför att kunna arrangera utställningar utanför bankens lokaler.
 Men innan dess måste donationen inventeras och dokumenteras på lämpligt sätt, till exempel genom fotografering eller videofilmning, något som också skedde under det kommande året.

Utställning på Postmuseum i Stockholm
I september 1994 kom en förfrågan från Postmuseum i Stockholm om stiftelsens intresse att medverka i en utställning tidigast 1996 med arbetsnamnet ”Sigge Ringströms liv inom filatelin”. Avsikten var att inte bara visa Sigges samlingar utan också spegla hans livsgärning på en rad olika områden inom filatelin.
 Frågan diskuterades ingående. Styrelsen ställde sig positiv till att medverka i den föreslagna utställningen. Frågan vara bara om det var möjligt att visa samlingarna utanför Trelleborg under betryggande former. En möjlighet hade under tiden yppat sig. Vid närmare undersökning visade det sig nämligen att skåp nr 1 – som innehöll den intressantaste samlingen – av någon anledning bara skruvats ihop. Ramarna skulle därför ganska lätt gå att plocka ut. Men hur göra med skåp nr 2-5 som var hopsvetsade?

Möte i Malmö och ett oväntat fax
Den 25 september 1998 träffades Carl Aspegren, Tomas Bjäringer och Jan-Olof Ljungh i Malmö för att diskutera den uppkomna situationen. Tomas hade med sig ett fax som han fått två dagar tidigare med oväntat innehåll: ”Styrelsen för Postmuseum har plötsligt bestämt att museet skall byggas om nästa år. All vår planering inför en ombyggnad på sikt (2-3 år) måste göras om. Alla planerade utställningar måste skjutas på framtiden!”

Beslut att försöka öppna ramarna i visningsskåpen
I augusti 2001 diskuterade stiftelsens styrelse frågan om skåpen. Enighet rådde om att försöka öppna de hopsvetsade skåpen och försluta dem på nytt med skruvar. Skälet var inte bara svårigheterna att få ut skåpen i befintligt skick ur bankvalvet. Ett väl så tungt argument var att åtgärden på sikt var nödvändig om märken skulle börja lossna etc. Man beslöt att i första hand kontakta Bertil Gartrup, eftersom det var han som en gång byggt skåpen.

Ramarna öppnas
Sensommaren och en stor del av hösten 2002 gick åt att öppna Sigges fem specialskåp. Arbetet blev betydligt mer omfattande än förutsett. Det berodde främst på upptäckten av de allvarliga skador som samlingarna höll på att utsättas för på grund av förvaringen inom glas. Sigge hade varit väldigt noggrann med att använda enbart syrafritt papper m m, men trots detta syntes tendenser till färgavtryck av märkena på skyddsglasen. Detta kan ha berott på glasets kemiska sammansättning men troligen främst på att märkena inneslutits alltför lufttätt och pressats alltför hårt mot glaset.

Beslut att skrota samtliga specialskåp
De hotande skadorna på märkena, oavsett om de berodde på glaset och/eller den alltför täta inneslutningen, ledde till beslut att avlägsna allt glas och skrota samtliga fem specialskåp.
 Arbetet blev tidsödande och delvis dramatiskt. Det fick utföras inom ganska snäva tidsintervall, eftersom hela bankvalvet och inte bara frimärksgalleriet varje gång måste avlarmas, vilket bara kunde ske genom telefonsamtal till Stockholm i god tid innan. För att kunna ta upp svetsfogarna med vinkelslip fick sprinkleranläggningen i taket varje gång sättas ur funktion med våta trasor. Ett ytterligare problem var bristen på ventilation som gjorde att man inte kunde arbeta någon längre tid åt gången.
 Trots alla försiktighetsmåttet gick larmet ett par gånger, och helt plötsligt stod en Securitasvakt i dörren! Oljudet vid uppborrningen gav inga problem, men väl vinkelslipen, som vid hård belastning utlöste rörelsedetektorerna i valvväggen!
 Ytterligare ett problem dök upp. Även i demonterat skick gick det inte att ta ut skåpen ur valvet! Sigge hade ju avsiktligt gjort skåpen så stora att de aldrig skulle kunna tas ut ur valvet! Men även detta problem löstes så småningom, bland annat genom att demontera en flera hundra kilo tung valvsdörr.

 Lyckad utställning
Den försenade utställningen på Postmuseum i Stockholm invigdes tisdagen den 11 mars 2003. Den präglades av stort gemyt, och det kom en betydligt större publik än vad museet räknat med. Samlingarna presenterades vid ett senare tillfälle närmare av Tomas Bjäringer och Björn Sylwan från Postmuseet vid ett seminarium för särskilt inbjudna som blev mycket uppskattat. Utställningen fick bra uppmärksamhet i press och i tv.

Digitalisering av samlingarna
Alltsedan 1998 har arbete pågått med att successivt överföra samlingarna till digitala media, först i form av videofilm, senare genom inskanning i dator och lagring på cd och dvd. Sigges albumblad i original, som numera förvaras i syrafria pappkartonger med syrafria papper som mellanlägg, kommer i framtiden endast i undantagsfall att vara tillgängliga för t ex specialstudier av nyanser osv.

En egen hemsida
Våren 2007 beslöts att inleda arbetet med att skapa en egen hemsida, på vilken man kan studera dels hela albumblad, dels enskilda brev och frimärken. Hemsidan kommer successivt att kompletteras med historik m m. Några restriktioner kommer inte att finnas och det kommer att stå var och en fritt att utan kostnad ladda ner önskat material från hemsidan.

 Jubileumsutställning i tingshuset
Som ett led i firandet av stadens 750-årsjubileum ställdes den 1-3 september 2007 i den forna tingssalen ut samma delar av Sigges samlingar som visats i Postmuseum år 2003.

Kopplingen till banken bryts
2007 beslöts att ändra stiftelsens stadgar. Sedan en tid tillbaka hade diskuterats att lösa kopplingen till banken. Efter alla fusioner fanns det inte längre en lokal bankstyrelse i Trelleborg (som i sin tur utsåg flertalet av ledamöterna i stiftelsens styrelse). Lokalstyrelsen hade ersatts av en styrelse gemensam för Swedbanks samtliga lokala banker i Skåne, en styrelse som saknade kunskap om stiftelsen eller dess samlingar. Och från bankens synpunkt var stiftelsen snarast en belastning. Bankinspektionen hade redan från början starkt ifrågasatt kopplingen och velat lägga verksamheten utanför banken. Nu öppnade sig möjligheter till en ny förvaringslokal tillsammans med museet i det forna tingshuset.
 I samförstånd med banken har bestämmelsen om att banken utser flertalet av styrelsens ledamöter samt två revisorer därför strukits. Styrelsen har bantats från åtta till fem ledamöter. Av dessa utses tre av Trelleborgs Filatelist Sällskap och en av Tomas Bjäringer som är fortsatt självskriven ledamot. Styrelsens ordförande väljs inte längre av banken utan utses av styrelsen inom sig.

 Framtida flytt till Trelleborgs museum
2006 blev det klart att Trelleborgs tingsrätt skulle läggas ner vid halvårsskiftet 2007 och flytta till Ystad. Därmed skulle det av kommunen ägda tingshuset kunna användas för andra ändamål. Livliga diskussioner bröt ut och många förslag ventilerades. Kulturnämnden beslöt med ordförandens utslagsröst att föreslå en flytt av stadens avsides liggande museum till det centralt belägna tingshuset. På grund av politisk oenighet dröjde det till hösten 2008 innan fullmäktige accepterade förslaget. Men tingshuset måste först renoveras och anpassas till museets behov. Överflyttningen skedde därför först 2010.
 Avsikten är att de Ringströmska originalsamlingarna efter fullbordad digitalisering och registrering m m flyttas från banken till det nya museet.

 100-årsdagen uppmärksammad
Den 1 oktober 2008 skulle Sigge ha fyllt hundra år. Detta uppmärksammades genom att Carl Aspegren som ordförande i Stiftelsen Ringströms Museum för Filateli och Thomas Sivhed, i första hand i egenskap av systerson till Sigge Ringström, samma dag lade ner blommor på Sigges och Gurlis gemensamma gravplats på Västra kyrkogården i Trelleborg.
Club de Monte-Carlo
Hösten 2008 tillfrågades och invaldes Stiftelsen Ringströms Museum för Filateli i ”Club de Monte-Carlo”, en exklusiv sammanslutning av världens främsta frimärkssamlare och frimärksmuseer. Att få tillhöra denna filatelistiska världselit är ett bevis på den kvalitet och den mångfald som de tusentals albumbladen i Sigges samlingar representerar. De omfattar inte bara frimärken från olika länder utan också helsaker, privata lokal- och skeppspostmärken och mycket annat.


Som medlem i “Club de Monte-Carlo” har Stiftelsen deltagit i de utställningar av filatelistiska rariteter som klubben arrangerat i samband med MonacoPhil 2009 och 2011.




   2012-04-01
   Carl Aspegren